onsdag 29 december 2010

My feelings for you
are
s c a t t e r e d
and
.c
....o
.......n
...........f
.............u
...........s
.........e
......d
like…
marbles
scattered across the worn wooden floor
you learned to walk on;
the worn wooden floor that your papa put in
when you first moved into the house
and claimed it as your own.
how can I tell you what it's like
when I've never felt this way before?

I need:
A sun to my moon
[someone I can shine through…not someone who shines through me]
A smile to my tears
[someone to hold me and smile and take the clouds away]
Stitches for my heart
[I'm so broken.imsosorry.]
A high to my low
[So she can help me onto feet when I can't see the way up]
A Nala to my Simba
[Soft and feminine, a swan of melded pearls]

She was my emerald.
My jaded beauty.
She was pale skin and rosy cheeked,
acne scars and constant laughter.
She was bouncing curls of silky smooth chocolate
Forest-green eyes that danced with delight.

But she didn't love me.

She was the cherry to my soda
And the light of my day
She was the protector of my dreams
And the phantom voice that sang me to sleep.
Her cool breath
Strawberry stained fingertips
And venom-laced whispers…
I hold close to my heart
and under my pillow.

But she didn't love me.

does it matter, in the end?
my past is
painkillers popped like candy
blood that trickled down my thigh
and stained my wrists
and that goddamn blade
my past is
crying in the summer
and secrets locked up
guarded by harsh words and knives
and fire
that burst from my palms
when the rain
fell
hard.
my past
is as scattered
and lost
and broken
as these words are.


Be the fire to my forest?
You might be my exception
but I need time.
[I wish the fact that you love me
could just be enough
but somehow it's not.]

You deserve so much more than this mess of my heart.
Don't you feel that life can be quite complicated?
Another time,
In a second life.
I will find what I was looking for,
All this time I spend away from here.

Try to think about the past,
At the same time you walking towards the future.
spin around the present.

And I just feel that our long lost love.
Are far away from our grasp.
The rain fall over our embrace.
And life is just a bit to complicated.

What do you see from behind those glasses?
Does the flowers still boom in spring?
Is my place right beside yours?
Illuminated street signs will help you,
To find the way,
They way back into my arms.

And I just feel that our long lost love.
Are far away from our grasp.
The rain fall over our embrace.
And life is just a bit to complicated.

Run,
Run,
Jusr run a bit further into the dusk,
I will be waiting.
Waiting,
Waiting for you.

And I just feel that our long lost love.
Are far away from our grasp.
The rain fall over our embrace.
And life is just a bit to complicated.

And I just feel that our long lost love.
Are far away from our grasp.
The rain fall over our embrace.
And life is just a bit to complicated.

lördag 25 december 2010

Jag vaknar sent,
Vänder dygnet om.
Natten blir dag.
Och dagen blir natt.

Jag vaknar till mörkret,
Till stjärnorna på himlen.
Och jag ser allt,
Igenom en reflekterande spegel.
Bredvid min säng.

Stearinljus bredvid väggen,
Slocknade för länge sen.
Förmodligen lika så.
Gjorde jag,
Ett liv för svårt att nå.

Tide-krona på mitt huvud,
Ta mig tillbaka till år,
Jag såg en lycka.
Eller till en plats då jag försökte.
Leva ett normalt liv.

Kugghjul tickar runt,
På okända platser.
Liksom så gör jag,
För jag finner ej vart min nyckel leder längre.
Förbaskat,
Hur kunde jag för må att inte se.

En gång skrev jag på främmande språk.
Till personer jag inte kände.
Detta var ett sätt för mig,
Att se vem jag var,
Igenom det jag inte visste.

gleymum ekki hvað þú átt heima fyrir,
nótt falleg börn
Þú með hækkaði rauðu kinnar.
Og silfur hár.
Varast að fara of djúpt.
Inn í myrkrið..

söndag 21 november 2010

Förfallodagen sa du samt stirrade i mina ögon,
Eller var det på tavlan bakom mitt huvud?
Jag var nog aldrig riktigt säker.
Vilket fall som helst ville jag inte tro på det.

Jag försöker lösa mina problem,
Med det lilla jag förstod.
Men i den här världen kommer du inte långt på kärlek,
Eller sentimentala och depressiva faktorer,
Som din lilla hjärna en gång skapade.

Så jag ignorerade det som var rätt,
För att försöka förstå det som var fel.
Men det slutade bara att jag hamnade någonstans mitt emellan.
Där jag vare sig fick förstå eller veta,
Vad jag egentligen var.
Det var nog därför jag drog slutsatserna,
Jag var ett missfoster..

En gång i tiden så ville jag jämt vara i närheten av dig,
Och jag måste erkänna att det kändes bra att få hålla din hand.
Men som det ser ut idag så spelar det ingen större roll vem som jag har.
Tiden hade förändrats innan jag visste ordet av det.
Och världen frågade mig saker,
Jag aldrig hade hört talats om i hela mitt liv.

Det finns exceptionella tillstånd där jag önskade mig saker,
Ett tillfälle då jag vill mig själv gott.
Men det var länge sen jag såg det,
Jag har inte tid att bry mig om små saker som du en gång lärde mig.
För när kommer jag ha användning av saker som ett minne?
Du förklarade aldrig det för mig..

Har min åsikt om livet ändrats tycker du?
Flicka lilla, kan du svara varför jag sådana fall inte förstår.
Låt mig känna din hand i min,
Som du lovade mig.
För jag mår inte så bra..
Som jag en gång gjorde..

onsdag 10 november 2010

Jag ser ut över marken,
Den som glittrar lätt vid morgonens ljus.
Det är vackert och jag visste,
Jag har sett det här förut.
Men då hade jag en anledning vakna till det..

Jag försöker att stänga ut,
Mina sentimentala tankar och oförskämda sätt,
Att låtsas må bra,
Framför dig.
Det är tur att du inte ser mig så ofta längre,
För att spela teater har jag aldrig varit duktig på..

Med trötta ögon försöker jag ta mig upp,
Men tankar från gårdagens lektion fick mig att tänka,
Kan man vara utbränd från kärleken?
Från det liv man lever?
Och helt plötsligt hade en svår utmaning,
Blivit en omöjlig dröm..

Jag har läst i en tidning att de som sover på sidan är öppna,
Redo att kompromissa med andra,
Kanske det stämmer.
Men jag förstod ändå att det inte funkar så,
Då tidningen hade tänkt sig dig bredvid mig fortfarande..

Jag slår vad att du tog dig upp ur sängen som vanligt,
I vilket fall som helst så skulle du få veta,
Att jag inte kom idag.
För jag var ''sjuk''
Av ett tillstånd jag vill kalla inkapabel saknad..

Med en dyster blick stirrar ju ut över den snöbeklädda världen,
Jag höll om de mjuka dun kudde jag inte tyckte så mycket om.
Med det spelade ingen roll,
Då det var den du jämt sov på..
Du log för mig,
Fick mig varm,
Fick mig att tro att saker var möjligt.
Du visade mig vad ordet kärlek betydde.
Något av det vackraste jag visste då.

Jag önskade jag kunde besvara dina lugna ord.
Dina små nyingar på låtar,
Som jag kände igen allt för väl.

Jag visste att min hand var kall,
Ändå höll du den,
Vägrade släppa.
Din blick vill inte försvinna från min.
Även om jag inte kunde se det.
Så var jag säker.

Jag önskade jag hade vaknat tidigare.
För att få tacka dig.
Men du var borta när jag väl var tillbaka.
Inte för att jag var förvånad.
Allt är som förut,
Bara 25 år senare.

Jag var ensam när jag kom,
Nu har magin brunnit ut,
Och jag är lika ensam som förut..

tisdag 9 november 2010

En lång dag blev längre.
Samtidigt som timmen gick snabbare än tänkt.
Jag försökte ge dig ett leende.
Något du kunde förstå.
Men din blick vändes bort för snabbt,
Och du missade att få den mentala bilden.
Hur ensam jag egentligen var,
Ute på den snöbekläda gården.

Batterierna tog slut och jag var inte instängd.
Jag var fri i en lite för stor värld,
Vilket gjorde mig orolig.
Men konstigt nog var bussen lika nere som jag,
Jag vet inte om det var mörkret, kylan eller kanske båda.
Lamporna skenade sakta in över mig.
Det gav mig bara en ny anledning att blunda för en stund.
Att slippa se,
Vad världen egentligen har att ge.

Jag gjorde vinterns första snö ängel,
Men den var redan förstörd innan jag kom upp från marken.
Och jag borde ha förstått att du inte brydde dig,
Från början av våran relation.
Men jag är naiv.
Vilket jag alltid har varit,
Timme efter timme stod jag i motvind.
I hoppet att du skulle förstå och se.
Men du missade det.
Och förstod aldrig,
Att det var jag..

lördag 6 november 2010

En fruktansvärd tystnad ligger belagd över livet,
Du vet,
Den som är en aning obehaglig.
Bara för att du känner dig lite för ensam.
Telefonen i höger hand,
Trådarna för upp emot mitt huvud,
Lurarna bildar ljud.
Tung musik,
Musik för själen.
Förmodligen därför det kallas ''soul techno''
I alla fall denna låt tillhörde det.

Lampor, bilar och träd flyger förbi,
I en ganska hög hastighet.
Jag skulle förmoda att det är emot hundra minst.
Vid en by märker jag bommarna åker ner för bilarna.
En undran varför,
Tills det en sekund senare slog,
Det var för oss.
Oss i tåget.

''Just give me something, I can't destroy''

Var den meningen djupare än tänkt?
Jag fastnade för den,
och grubblade i timmar.
För att komma på,
Att det var förmodligen något sånt jag önskade mig.
Inte matrealiserat då så klart,
Jag hade förmodligen mer en tanke för en känsla,
I form av du form.

Jag förmodar att ingen skulle förstå det jag ville säga,
Men ärligt talat,
Mina tankar börjar bli mer oförståeliga för varje dag.
Så det spelar ingen roll..

tisdag 2 november 2010

För många år sen, hade jag en historia,
En berättelse att tala om.
Sidor efter sidor,
Små bokstäver bildade ord.
Ord som skulle förklara vem jag var,
Och varför jag mår,
Känner som jag gör i dagens dunkla ljus.
Däremot,
Sidorna börjar bli gamla och jag känner mig lite osäker,
Om det stämmer,
Om något ens stämmer..

Med tvångstankar får jag börja om,
Ta bort mitt verk,
Mitt liv,
Och starta på något nytt.
Jag trodde det kunde funka,
Bara en snarare misstag väntade.
Då jag inte tänkte på den lilla detaljen,
Jag blir inte liten igen..

Sorgligt nog kan jag inte vända om,
Ta tillbaka det gamla arbetet,
Det låg bränt,
Sönder och till ingen nytta.
Så jag börjar som ett barn,
Ett litet barn på arton år..

Andra november,
Mörkret har tagit dagen,
Genom att röva en timme över till deras sida,
Det är ganska underligt att en sådan liten tid,
Kan lägga allt i mörker.
Och jag kan vara helt säker,
Att min kinds frostade yta,
Hade en tår från föra årets vinterdvala..

Men skalen och min huva håller mig varm,
Ja,
För en stund i alla fall..

onsdag 23 juni 2010

Jag tittar trött ner på mina händer, jag känner hur det lite enkelt skakar. Mina tankar stämmer inte, allt snurrar ett extra varv. Jag tror nog fortfarande att mina ögon spelar mig en illusion. Antigen det, eller så vägrar jag bara att acceptera sanningen. Men sanningen har alltid varit kall och hårt.. Min kropp är ur funktion medan mitt hjärta går på övervarv. tankarna värker och funderingarna blir inte långa, inte som de brukar.

De som ser mig från en annan vinkel. från ett par andra ögon skulle nog säga att jag var nere. Viket kan stämma, men det ord jag vill ha är trött. Mina ögon vill stängas och jag vill känna mitt hjärta sluta dunka i denna ilska fart. Min kropp ska bli tung och min tankar ska försvinna..

Försiktigt lägger jag mig ner med en viss ångest i bröstet. tänkande för mig själv. det var inte meningen..

tisdag 22 juni 2010

Jag vaknar med ett märkligt beteende. tvivel i mitt så kallade hjärta, eller ändas känslan att stå som en bra förebild gjorde mig sjuk av fruktan. Nej, en ynkrygg varelse som mig kunde inte stå en chans att faktiskt vara ''någon''. Levnads instinkter började sakta transformera mig in till en best mer än den mänskliga skepnaden jag hade. Tystnaden runt mig gjorde mig fruktansvärt ängslig att komma därifrån. Det var alldeles för tyst för att jag någonsin skulle kunna njuta. Mina fingrar börjar ivrigt riva tvärs över halsen. Det kliar något fruktansvärt. Jag känner hur skräcken sprider sig snabbt med hjärtats nu höga klappaningar. Ögonen vägrar att stängas och de börjar tåras.
Det svider till då mitt förnuft försvinner och jag tar i för hårt och jag biter sönder läppen.
Jag vill skrika, men jag känner att det inte är rätt, min kropp har ingen tolerans för det.Jag vill visa mig sofistikerad, men det här stället i sig får mig att skälva. Jag tror det är en mardröm, kanske något jag har sett i en film. Men nej. detta är min from evighet. Ja, den mindre bra evigheten.
Jag kommer fortsätta att vara panikslagen här mitt ute i ingenstans.. tills jag kommer på en anledning varför jag inte borde vara där för det jag har blivit.

söndag 6 juni 2010


Bilden är gjort till dig <3.

This is me and you Emma. Even if you see who I am , you still stands by my side.. And that mean quite alot.. so thank you <3..

http://www.youtube.com/watch?v=L5rvvY_Ibv8

Silly thoughts of small deeds,
Everything that once answered to your needs.
The thoughtless but kind,
The caring but blind.
Everything fades away
..

måndag 31 maj 2010

Sakta så himla sakta började jag vända mig om. Benen skakade och gråten satt i halsen. Egentligen så ville jag bara därifrån, men när det inte fanns någon utväg så var jag tvungen att konfrontera det som nyss hade eldat upp mina tankar och drömmar. Jag kände hur naglarna rispade mot klänningen och jag kunde förstå då min syn försämrades att jag antigen hade börjat gråta, eller så var jag rädd att se det i ögonen och försökte hitta någon annan punkt.

Tillslut så lyckades jag se vargen igen. Den stod där ståtlig och väldigt stolt över sig själv. Jag såg hur de neon gula ögonen stirrade på mig. Jag visste att den skulle kunna döda mig när den än ville. Men den stod kvar på klippan och betraktade mig, hånade mitt psykiska närvaro. På ett ögonblicks sekund spärrades mina ögon upp. Skräcken fyllde mitt hjärta och jag frös till is.
Jag föll ner på knäna och ville skrika men rösten satt fast. Den hade blivit stulen. Så jag var tvungen att bevittna den kaotiska händelsen.

Vargens ögon började långsamt att ändra färg, jag såg att det började rinna, som vatten men för varje sekund som gick så blev vattnet rödare och rödare, tjockare och tjockare. Det var blod. bara någon sekund senare började ögonen förmultna och ruttna jag såg tydligt hur de frätte och hur likmaskarna började snabbt röra sig och ramla ner framför vargen. Den magnifika varelsen föll till backen och började rycka något fruktansvärt. Jag såg hur pälsen började flagna bort och hur köttet, senorna och musklerna började synas på den nu förblödande besten. Tillslut slutade den röra sig och jag satt fortfarande förskräckt inte allt för långt ifrån. När jag väl trodde allt var slut och jag bara föll ihop och började gråta så högt och mycket att jag fick svårt att andas. Jag hörde ett grov morrande. precis när jag lyfter huvudet för att se besten. Det köttiga vidundret stod högst fem centimeter från mitt ansikte. Ögonblicket jag gör mig redo att fly så gör den ett språng och sätter de blodiga tassarna emot mitt bröst och ställer sig ovanför, stirrande ner på mig. Jag visste vid det ögonblicket att det inte skulle sluta bra. Jag kunde inte slita min blick från de två svarta hålen där ögonen skulle sitta. något slemmigt ramlar ner i mitt ansikte från ett av de två ögonen. När det väl är i rätt position för att jag ska se det i ögonvrån så ser jag att de var en likmask som krälade längst min kind. jag fick kväljningar och jag blev panikslagen. Då började ''vargen'' skratta galet.

Den gick av mig och jag reste mig snabbt och slog bort masken från ansiktet. när jag väl tittade upp igen så satt en man på stenen iförd en vargskalle på huvudet. Lugnt och stilla började han tala.

''detta var bara ett prov för vad som komma skall, Du är bara i första nivån än så länge, limbo. En skönhet där alla är lyckliga. Men du min vän har nu din chans att se de andra nio. mitt namn är Lucifer och jag ska förbli din guide.''

Efter det så blev allt mörkt och jag föll, för alltid kändes det som. Efter lång tid så slog jag ner i backen. och jag hörde hans röst. första kretsen. välkommen till helvetet.

söndag 30 maj 2010

Spegel, spegel, på väggen där.
Säg vilken tanke som är rätt här?


Jag får inget svar..

tisdag 25 maj 2010

Skriken ekar igenom mitt huvud, De utdelade slagen markeras snart med blåmärken.
Ser den utslagna tanden vid foten av marken.
Blodet flyter lugnt ner för min mungipa.
Tårarna ligger i kant, redo att forsa över.
Sakta glider jag ner mot väggen och tänker
''Det är inte simpelt att vara jag'

söndag 23 maj 2010

Of all the emotions
Despair is the one I find most fault with
It seems to serve no purpose
All it does is drag you down
And prevent you from doing what needs to be done
Despair is a wasted emotion
the abscence of hope
The absence of all
What purpose does it have?
Only to shut you down
To ruin you
To destroy you
To make you less than you are
To defeat you
To make you weak
Of all the emotions of the human mind
despair is the one to avoid.
Impractial and unuasable
Despair is not even a toy
Aviod despair whenever you can
Try watever you must
Beacuase all that despair will give you
Is ruin death and rust
Just like it have done to me.

måndag 3 maj 2010

I know you're crying alone tonight,
And my words don't really matter
You are feeling so lost inside,
Your whole world's been shattered
And the numbing pain of rejection,
Is creeping through you...
What do you do...
When love has abandoned,
Left you empty handed,
And all your emotions feel bruised?

I say to you:
It's better to have felt it,
And have it slip away,
Because then you will recognize it,
When it comes to you again
Love is a fickle thing,
And pain is what it sometimes brings
But the joy it can give to you,
Will make you feel renewed

I say to you:
Remember it for what it was,
And learn to live again,
Because if you stay here alone,
You will never let anyone else in
I've seen the proof, with my own eyes,
Of the things that love can do
I know that you are crying,
But I hope that you can see,
This love that has ended,
Gives you a new opportunity

tisdag 27 april 2010

En tröttsam tid, en svårt tid och en tid att glömma. Hur lever man upp till alla kvar som helt plötsligt ställs på en? Hur kan man glömma saker som man minns så tydligt?

Mina dagar är ett samhälle utan tid, allt bara springer förbi eller så stannar allt upp runt mig. Jag har svårt att följa gamla rutiner, speciellt när hälften av dem försvann ut i tomma intet. Ni vet känslan att inte kunna göra något? som den att du drunknar men kan inte simma uppåt? eller du försöker nå något eller försöker springa mot ett mål. men hur mycket du än försöker så går det inte. Det är lite denna känsla mitt liv har för tillfället.

Vad tänker jag om egentligen? nu när jag är fri från det att ja.. Jag är fri het enkelt..?
Men ändå så försöker jag hitta vägar att till mitt gamla ja, vilket är det mest idiotiska jag kan göra, right?

Aja, är hjärtat dumt så får kroppen lida.

Allt för nu.

söndag 18 april 2010

Jag tror jag är på väg in en fundersam tid igen, vilket jag tycker är väldigt frustrerande då jag och för mycket tankar aldrig har gått bra ihop.

Jag lämnade min flickvän i torsdags, hon visste inte längre hur hon kände, och hade inte gjort det på ett tag. Jag såg i hennes ögon och hörde från hennes röst, hon älskade mig inte längre.. Och jag kände helt enkelt att det inte var rätt mot henne att försöka hålla kvar mig när hon redan visste hur det skulle sluta. Det tog mig fyra veckor att förstå att jag inte var hennes längre i hennes ögon. Men när jag väl förstod det så var det bara en rätt sak att göra. Jag måste lämna henne så hon slipper den här smärtan att ljuga för mig. Så jag sade det till henne och tog bort all kontakt med henne. För någon anledning så tömdes min kropp på energi så fort jag la på. Jag kände tårarna rinna men jag hade lovat henne att le även om det slutade så här. Så jag såg ut som en jubelidiot där jag satt och grät med världens största leende på läpparna..

Nu i efter hand vet jag att jag har gjort fel. jag menar, jag gav upp det jag behövde, älskade och ville ha mest i hela världen. Det är svårt att göra det bästa för andra, då det gör så himla ont mot mig själv. Om jag fick som jag ville så hade hon känt som första året för mig fortfarande och älskat mig och vi hade varit lyckliga.. Men livet är ju inte så simpelt eller hur?

Det jobbigaste är nog ändå att jag inte kan prata med henne, då hon var den som alltid fanns där. Hon var personen som alltid förstod och faktiskt aldrig klagade vad jag än frågade om. Jag hade alltid roligast med henne, bara om det var 10 minuter på telefonen så var jag lycklig. Det var allt jag behövde från henne. Det är svårt att förstå att det är borta nu. efter allt vi hade gått igenom tillsammans. Jag trodde hon var den rätte, jag trodde verkligen det efter den gången hon förlovade till mig. Då trodde jag att det skulle vara hon och jag för alltid. Men även det var fel..

Hon säger att det inte är mitt fel, men det är så svårt att tro på det. Om hon älskade mig så mycket som sa att hon gjorde. hur kunde ingenting bara göra så att det försvann. Jag menar, något måste jag väl gjort för att få henne att se åt ett annat håll. Var det jag som gjorde felet att inte vara med henne lika mycket, eller tittade jag inte efter henne lika mycket så jag missade saker jag borde sätt? Eller hittade hon någon ny? jag vet inte och det gör mig ledsen då hon säger att det inte är något. något måste ha hänt eller hur?

Det som gör mig besviken är just att jag släppte dig.. Att jag lät dig gå med så mycket osvarat.. Jag önskade att jag var stark nog att inte visa det här, men det är svårt. då hela min värld gick itu, då du var mitt allt..

Jag hoppas du lever bättre utan mig

Tack

Elin Elinor Jonasson

För att jag fick leva i två och ett halvt år till..


torsdag 15 april 2010

Nytt liv, nya tankar, nya hinder.

jag ska fan leva en stund.

Allt för nu.
En tröttsam person väntar på bussen. Det regnar och han tittar ner på den blöta asfaltsmarken. Han skyddar sig inte emot de droppar som kommer från skyn, då han inte har ett paraply eller liknande effektivt objekt. Förutan huvan på tröjan, men för någon anledning så används den ej heller.

tjugo minuter tills bussen åker och vattnet börjar forsa ner för varje minut som går. Den unge mannen står kvar och verkar inte bry sig, även om han börjar få problem att se vägen framför sig då ögonen börjar bluddra av alla skyns tårar.

Minuterna går och vår vän står än kvar och regnet börjar tränga in till huden på honom. Då ser han bussen så kör in på terminalen och folk runt honom börjar flocka och ta fram pengar, busskort och telefoner. Själv så har han allt förberett, Telefonen i vänstra och busskortet i högra. Första foten upp på trappan in mot värmen och de fuktiga stanken av sura kläder. andra steget och han börjar blicka efter bussautomaten. tredje steget och musiken i hans öron domnar bort, och mobilen börjar vibrera. förstummad stirrar han på automaten och vänder sig hastigt om och hoppar ut ur bussen och springer det snabbaste han kan bort därifrån. Ögonen blickar bakåt och han ser att alla stirrar på honom och att busen börjar sakta rulla ut igen.

Han tänker för sig själv

''Fan, nästa går inte förrän om typ 2 timmar''

Även om frustrationen över att missat vägen hem så forsätter han springa, igenom tunneln under tågstationen, upp i parken, ut emot torget. Mitt i torgets mitt halkar han och slår huvudet stenplattorna, yr så försöker han ställa sig upp igen och det kommer en kvinna och försöker hjälpa han upp igen.

''Det är lugnt, jag klara mig, tack ändå'' sade han och tryckte upp överkroppen på benen igen.
''Men unge man, du blöder ju!''

Han tog en snabb titt ner i pölen som han föll ner i och märkte hur pölen hade blivit röd. Smått förvirrad så tittar han på höger sida och upptäcker att jackans arm var helt uppsliten och att han hade fått glassplitter över hela högra armen, samt i ansiktet. Då han såg det röda och glaset gå ihop med varandra började smärtan att komma. Han biter sig i läppen och säger till kvinnan.

''det är ingen fara, jag måste vidare. tack ändå''

han jakt fortsatte och han sprang in i ett av tälten som stod uppresta på torget, där köpte han en ros, eller ja. han fick en då de blev så chokade av att han var alldeles blodig och splitter i halva ansiktet. Nu forsatte han springa upp mot slottet och det var nu han började gråta för smärtan. upp för baken mot slottet så hörde han snabbt en tutning av en bil innan allt blev svart.

När han väl vaknade låg han på sjukhuset med någon sittandes bredvid, det var han sambo.
Hon grät av lycka när han öppnade ögonen framför henne. hon undrade vad han hade gjort med glas splittret och allt. han svarade bara att han kom ihåg ett viktigt möte på slottet som hade var tvungen att gå på. Sambon började gråta mer än innan och hon stirra på hans högra arm. den fanns inte kvar längre.. Den hade blivit infekterad och blodförgiftad. hon grät så mycket, då det var hon som väntade på slottet.. ändå så log han, för att hon var i hans närhet. precis så han ville ha det.

Allt för nu.

tisdag 13 april 2010

För det första ber jag om ursäkt för att jag inte har varit närvarande på ett tag. Har haft fullt upp med släkt, vänner, aktiviteter och min dåvarande flickvän.

Vilket fall som helst så har jag haft ett bra lov, ja fullt upp som sagt men jag tror jag har behövt det för att få tänka på annat än.. ja, händelser helt enkelt. Jag har sytt, eller iallafall fixat och målat det sista på min pest doktors dräkt. Skrapat ihop sista till min Tykki Mikk och gjort ordning min awesome:a kappa. Friheten att vara med släktingar var ganska länge sedan det med, så det var väldigt kul att bara få vara med dem. Tyvärr har det varit väldigt mycket tankar om min flickvän (vi är inte speciellt överens och vi ligger på en paus). Svårt att låta bli då jag har älskat henne snart två och ett halvt år, ni förstår nog.

Men jag har varit på Uppcon:10. det mest roliga jag har gjort på länge och jag vill verkligen tillbaka då jag leva. Även om det bara var i några dagar.. Och nu är jag tillbaka, till de vanliga dagarna. ganska trist och jag får för mycket att tänka på, det tar faktiskt lite kol på mig, men jag har överlevt förut så varför inte nu? Måste ju se lite optimistiskt på det hela.

Allt för nu.

måndag 29 mars 2010

Det är svårt att se sig ett liv utan de man älskar mest, men vid många tillfällen så är det ju så att de lämnar oss. Även om vi vill eller inte. De dör, de hittar andra vägar och flyttar, man blir ovän, man ser varandra mindre, man hittar nya och emellanåt så vet man bara inte. Vilket fall som helst så tycker jag att inget av de är fel, eller rätt. Sånt händer och det är sånt man får fixa på något sätt.

Det brukar oftast vara jobbigt från båda sidorna om man stod varandra nära. Det är så jag har uppfattat det i alla fall.

I detta ögonblick så önskar jag att jag var stark, och kunde visa hur sympatisk och mogen jag kan vara. Det hade behövts att synas att jag inte behöver vara fast vid någon. Jag har visat mig stark när jag har kontakt med personen, ansikte mot ansikte. Men däremot så har jag det svårt att kunna stå för det jag har sagt utan att fälla en tår. Vilket jag vet inte är snällt mot de som jag har sagt att jag ska vara stark för. Men jag lovar, jag ska göra mitt bästa.

Allt för nu.

lördag 27 mars 2010

Rädslan att vara i större grupper, att vara okänd inför folk som dina nära står nära, är det ovanligt? eller är det något folk får emellanåt?

Jag vet inte varför, men jag är en sådan person som har fobi för nytt folk, visst det har blivit mycket bättre på senaste tiden. För några år sen så kunde jag inte ens beställa matt på Mcdonalds. Men däremot har jag fortfarande problem att se nytt folk, jag blir enkelt nervös att göra bort mig eller för att simpelt nog skapa band med ny individer. Förmodligen då för att jag har tidigare haft många band som jag bara klipp och förstört för jag är rädd att de ska skada mig i slutet. Jag vet att det är ganska patetiskt och egotrippat men det är inte därför. Det är för att jag känner mig instängd och ensam bland en grupp som jag inte vet vad de kan göra egentligen.

Det finns många tillfällen då jag önskade att jag kunde leva ut i en grupp, jag hatar att må som jag gör när jag väl sitter i ett rum, sal, någon plats i huvud taget med mer än femton personer och jag inte känner någon av dem. Det är obehagligt och jag får svårt att andas , även om det kanske inte syns. Jag får för mig saker som inte stämmer, som att alla stirrar på mig som om jag spring runt i cirklar eller som om jag har gjort något riktigt hemskt och alla hatar mig.

Denna känsla har jag förmodligen fått sen jag var mindre, alla trodde de kunde säga vem jag var genom att bara titta på mig, vilket förmodligen stämde. Eller tillfället när man blir offret av ett mobbningsgäng, ni förstår vad jag menar.

Jag är rädd för att alla ska se mig för nått jag inte är och när alla känner varandra men jag känner ingen är det lätt för mig att få känslan att alla ställer sig emot mig och Jag blir rädd och otrygg. Det är vid såna här situationer jag ofta vill hem, eller bara bort från allt. Men det är också många gånger jag bara sitter i allt utan att kunna göra något. Mitt hjärta slår snabbt och jag blir så himla skakig och borta i annat.

Det är jobbigt och jag önskade jag var bättre på det men vad kan man göra? Jag vill verkligen bli av med det här idiotiska sättet jag funkar på. jag vill inte vara det jag är just nu.
Men vad kan jag göra?..

Allt för nu.

måndag 22 mars 2010

att anpassa sig efter andra, att se till att man är den man ska vara. Att bli accepterad för den man är utan att se ut som en idiot eller ett offer. Det är inte det enklast eller hur?

På sista har jag börjat undrat om folk verkligen accepterar mig för den är, eller är det jag som har förändrats så mycket på ett halvt år? känslan av att bli utelämnad och ensam gör mig rädd. Jag blir skräckslagen varje sekund, varje minut, timme, dag för att jag ska bli lämnad av personer jag älskar. Men däremot är det så enkelt att bara bli en annan person för att någon vill det? går det bara att bli den som alla älskar? bara sådär? Enligt mig så går väl säkert det, men jag tror du måste psykiskt vara stark med. Det tar ju ett X antal nerbrytningar under processen för att du spelar en roll som inte är din.

Men hur går det då om någon säger att du inte spelar den roll som du hade först? Att de säger att man inte är den man en gång var? Det är då jag blir rädd för mig själv och undrar vad jag har gjort, har jag gjort något fel? är det jag som är offret och mördaren på samma gång?

En av de små sakerna som faktiskt gör mig rädd är just detta, att bli utelämnad och inte få vara den jag är. Eller bli hatad för den jag faktiskt är. Och om jag förstår rätt så börjar folk förlora både känslan och tron till mig. Jag blir ensam i mörkret och det gör mig ganska rädd..

Allt för nu.

torsdag 18 mars 2010

trött och ledsen. saker vägrar gå åt min håll nu för tiden och det gör mig frustrerad och deprimerad på mig själv.

Minsta lilla sak, är fel för tillfället, fel familj, fel hus, fel skola, fel vänner, fel jag, fel på allt helt enkelt. Och det värsta med det här är ju att det är hos mig allt ligger egentligen. För så många fel kan knappast åstadkommits från alla dessa ställen. Man blir less på saker och tankar som dessa då de alltid kommer upp i huvudet och speciellt om det är en sådan period.

rakt sagt,
Helvete med allt.

Allt för nu.

tisdag 16 mars 2010

Jag stirrar ut i tomheten samtidigt som jag känner att mina ögon lock vill stängas, däremot så är jag inte trött. En känsla som jag inte har känt på ett tag, trötthet som nog är psykisk men samtidigt är kroppen trött fysiskt. Kroppen står på auto läge undertiden då hjärnan lägger sig en stund och bara lilla hjärtat kvar som arbetar för fullt för att inget ska gå sönder.

jag kan sitta i min kontorsstol och bara titta ut i rummet i timtal utan att riktigt förstå varför. Jag är inte ens säker på varför jag satte mig där från första början. Jag mår däremot harmoniskt bra, jag är lugn. Inte glad, inte ledsen men lugn.

in dessa tillfällen kan jag inte hjälpa någon, kan inte se fel, kan inte göra rätt, kan inte älska någon. då inget av detta finns för mig i dessa tillfällen. inte ens mina egna uppfattningar om livet runt mig.

Jag brukar oftast vara ledsen för att komma in i denna trans, men den här gången vet jag inte riktigt varför. men det kanske är bäst så..

Allt för nu.

torsdag 11 mars 2010

tionde mars 2010.


En av de här dagarna jag inte tror jag kommer glömma. Man vaknar och går till den trista tråkiga skolan som vanligt. efter matten så började dagen för mig egentligen. En ny väg framåt till en plats jag aldrig hade varit vid förut. Jag och min kära vän tog oss ut mot Hallstavik där vi blev hämtade av pappa Mike som satt i bilen och väntade på våra ankomst. Vi färdades vidare och djupare in i skogen tills sist så kom vi fram till ett hus där vi klev av och gick in. Jag tog mitt första steg in på okänd domän. Jag hade äntligen satt foten på den mark där Yami bodde.

Detta var däremot bara början. vi myste, såg film , åt och gjorde oss ordning. Mot halv sex så åkte vi igen. Denna gång mot Stockholm och jag och Yami's hjärtan började slå hårdare, våra andetag blev tungare och vi började känna kalasvettet rinna ner för pannan. krampaktigt höll vi varandras händer tills vi möttes av en den lysande texten på byggnaden. Fryshuset. Vi var framme vid vårat mål.

En lång kö av andra mänskliga varelser sträckte sig så långt ögat kunde nå. vi ställde oss i denna gigantiska skara med gaseller och rörde sakta oss framåt med dem. vi tar oss in tillslut och vi lämnar ytterkläderna och flyr in i svamlet av folk. det blir svart och trummor börjar slå, en ljusshow lyser upp bakom ett svart skynke. Det exploderar och det faller ner. Hjärtat stannar och rösten skriker, benen tar satt och gör ett språng uppåt och armarna följer efter.
Mina ögon och mun blev förstummade med uttrycket av lycka.

30 Seconds to mars stod på scenen framför mig..
Och det här var min stund.
Min tid att vara lycklig..

Allt för nu.



torsdag 4 mars 2010

Denna dag har varit, lugn. Det var en av de få dagar jag fick där allt liksom, inte har några krav eller händelser. Det var helt enkelt en av mina döda dagar. Döda dagar menas då att jag helt plötsligt går in i någon spirituell trans och jag löser allt, det finns inget som tar stop på mig. Helt enkelt, jag blir fri från alla problem och jag bara ser det vackra omkring mig, eller tänker det i alla fall. Jag vet inte hur många gånger jag har sett upp mot himmel och känt att detta var sista dagen jag levde.

Dagen flöt på och jag var praktiskt taget död, och jag lovar. Det finns nästan ingen bättre känsla.

Däremot så hoppades jag nästan att det var sista dagen jag levde.. Jag vet att det kommer bli ett helvete inom kort igen och jag orkar inte det just nu, men det är inget jag riktigt kan göra något åt.

Men det är morgondagens problem, och idag ska jag leva min sista dag som en lycklig dag.

det var allt för nu.

tisdag 2 mars 2010

Fundersam på världen just nu, den är inte som jag precis hade tänk mig. Men det har den förstås aldrig varit, men just nu känns det bara som ja, jag är inte ens säker på om det är samma värld. Kanske har börjat snurra åt andra hållet eller så har jag kanske faktiskt bara försvunnit till en annan plats. Och för en gång skull så känns det som en börda att lämna den platsen jag faktiskt hade lite trygghet i..

De som hade varit i mitt läge eller sett det från min synd hade förmodligen sagt att det inte är mitt fel, att skylla det på andra individer i min närhet. Men enligt mig är det bara ett sätt för att flytta problemet från mina axlar till någon annans. Däremot så kanske jag lägger för mycket på mina egna axlar och vägrar dela med mig. Och det är väl därför jag har funderat om jag kanske är lite för naiv. Jag tror allt för mycket om människor i min omgivning och det verkar som jag inte riktigt kan acceptera sanningen om att de spelar falskt i min närvaro. Men däremot så är det väl ganska självklart att man inte vill tro att sina klasskamrater är emot en och faktiskt inte bryr sig om en.

Jag har nyligen hört väldigt mycket om några som är ledsna och vill be om förlåtelse då de gjorde illa mig psykiskt, men varje gång de säger att det var deras fel vill jag inte riktigt ge med mig. någon stans djupt inom mig så känns det verkligen som jag har gjort något och att jag borde skylla mig själv, vilket stör mig något fruktansvärt, då jag inte kan koncentrerar mig eller tänka på något annat. Dessutom så tror jag inte riktigt att jag har förlåtit dem än då jag verkligen inte mår bra än, men jag förstår inte varför, detta är verkligen deprimerande och tråkigt.

någon som kan veta vad det är för fel på mig, eller har någon tanke iallafall?

allt för nu.

måndag 1 mars 2010

jag förstår mig inte på personer när de gör saker som är helt jävla galet..
Du kanske inte såg det, men det gör ingen, så jag tar ingen notis för det..
Men det gjorde ont..
väldigt ont..

söndag 28 februari 2010

Längtan..

Detta ord är nog ett av de som sitter i mitt huvud just nu. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner mig instängd och samtidigt ute låst. Jag går in i en väg och jag kommer verkligen inte vidare. jag börjar leta efter sätt att komma ut ur den lilla gropen jag har trillat ner i. Då jag har märkt att jag är extremt rastlös samtidigt som jag verkligen inte har ork till att jag göra något. Jag menar, jag orkade inte ens sätta mig och spela på tv idag (vilket är fruktansvärt illa för att vara mig)

Det slår mig att när jag börjar känna den här ''längtan'' så börjar jag tänka mycket, jag skriver mycket. Däremot så orkar jag inte rita, spela eller titta på något. Det blir oftast bara en lugn låt och magplask ner i sängen. Efter det så ligger jag där också i X antal timmar för att antingen märka att jag gör mig sur då jag inte gör något eller bli sur på andra då de faktiskt säger till mig att göra något. Kanske inte den bästa vägen för att få saker att funka simpelt, men sådan är jag.

Det som stör mig mest nu är nog att jag längtar efter ordet frihet, jag vill liksom ett steg längre bort från allt. Ett steg som är för omöjligt om du frågar mig.

Men även om jag kan sätta tungan på ordet ''frihet'' så är det fortfarande något som saknas, en djupare förklaring på frihet. Vad är det jag längtar efter egentligen?

allt för nu.

torsdag 25 februari 2010

Historier, vad folk skriver eller berättar, vad som har hänt om andra eller sig själv. Varför kan man bli tagen av det så enkelt. Varför blir man enkelt influerad av den andres ord? Jag vet inte hur det är för andra, men för mig har jag märkt att det ofta blir när jag talar om historier om mig själv, att de blir ganska deprimerande. Vilket inte är anledningen egentligen. Jag talar bara om saker som har hänt i mitt liv men jag får nästan alltid folk som tycker synd om mig vilket jag inte riktigt förstår. Det har hänt mig, klart det har men det är inget att se ledsen ner på mig. det hade lika gärna kunna varit någon annan. Däremot så kan jag ju inte säga att jag inte hade velat ha en annan historia som min bakgrund till varför jag är den jag är idag.

En berättelse om ett liv där man gjorde något, där man faktiskt hade en mening till att vara något eller någon.

''You are my stories
Unread stories

When I gazed at your eyes
I could see an unknown country

Stories with their doors opened
Stories that won’t ever close again''

fredag 19 februari 2010

Frustration över en känsla som inte finns, hur blir man av med sånt?
Jag förmodar att det är jag och mitt överkänsliga hjärta emot musik som jag har denna känsla. Jag är en sådan person som enkelt lever in i musiken. Då te.x. om jag lyssnar på någon hårdrock eller något sånt blir jag mer sur och mer arg på allt och alla samtidigt så får jag känslan av att kunna uttrycka sig på ett sånt sätt så folk faktiskt ser att jag ärr inte på det bästa humöret just då. Men däremot om jag lyssnar på någon sorglig piano musik blir jag lugn eller deppig.

Den här förmågan tror jag de mesta har mer eller mindre, men jag vet inte. På något sätt känns det som att jag har denna förmåga på en övermänsklig nivå, vilket jag vet att jag inte har. Men vid många tillfällen känns det som det.

Jag tror jag lever ut mina känslor mycket mer via den magiska musiken, vad jag än lyssnar på. Vilket fall som helst så uttrycker jag det i alla fall. Men jag vet att musiken har varit något speciellt för mig för en viss tid nu. helt enkelt, jag lever inte utan den nu då jag alltid har den med mig vart jag än går. så enligt mig så är det ett måste nu. För utan musiken, så kan jag inte leva upp till den jag vill vara.

Allt för nu.

måndag 15 februari 2010

Ensamhet? hur ensam är man egentligen och i vilka skalor finns det? Kan man vara ensam även om man har andra i närheten?

På senaste tiden så måste jag erkänna att det har varit ganska ensamt. Då vet jag också att i alla fall att en del står för mitt egna misstag. Vilket fall som helst.


Ensamhet brukar oftast komma med både positiva och negativa delar. beroende på hur du är till mods, som människa och tillfället. Jag säger förstås hur jag tror det är och vad jag själv har lärt mig efter mina erfarenheter. Om man är deprimerad och ledsen eller bara nere så brukar det ofta kännas som om ingen ser eller att de bara ignorera en. Däremot så vet jag att det kan vara ett sätt att hitta nya vägar och tänka djupare inom sig själv. Enligt mig själv så är jag nog en väldigt självständig person, men de som väl är runt mig eller med mig brukar säga annorlunda då jag ofta är glad och positiv runt dem. Men som sagt, nu på senaste tiden verkar det som om ingen riktigt ser mig och det är där jag vet att jag själv kommer in. Jag har börjat att dra mig undan mer och mer och det är väl just för att jag har ganska mycket att tänka på. speciellt nu. Mycket beror nog på min förlust på en kär vän eller de med fräsiga kommentarer nu de senaste veckan. Sen självklart att jag inte har kunnat tala med några få på senaste tiden har nog gjort mig ganska frustrerad ( klagar inte på er så ni vet ). Det som gör mig mig fundersam är väl just hur det helt plötsligt kan bli så tomt även fast du har miljoner runt dig. Känslan att vara ensam även fast du sitter vid ett matbord med 4 andra personer eller till och med ett klassrum med ungefär 29 till i.

Däremot är det ju jag som har valt det så jag är inte förvånad och det är ganska skönt att bara få vara med sig själv då och då, det måste jag medge. Men jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur just ensamheten funkar eller vad man ska göra för att bota den.

Allt för nu

torsdag 11 februari 2010

Drömmar, denna gång menar jag de du har om natten. Livliga lugna eller mardrömar. You know what I mean.

Jag blir lika fundersam som vanligt just om drömmar, just för de kan vara så helt utanför ramen. Inget kan stämma, men samtidigt så kan ju alla få uppenbarelse och då menar jag kanske inte lika stora som t.ex. i bibeln Mer som om man ska fråga en om man vill gå ut med den eller kanske simpelt vad man vill göra med något i sitt liv.Jag har haft många märkliga drömmar, det kan jag lova. Mardrömmar med för den delen men jag blir lika häpnad varje gång då hjärnan överraskar mig ungefär 90% av alla gånger.

I natt hade jag en märklig dröm men den kändes så verklig och rätt. Jag vaknade upp till ljudet av gräs och vinden. Mina ögon ville inte öppnas, så jag börjar sträva med mina fingrar och känner att jag ligger ute på ett fält av något slag då jag känner de höga växterna och den bördiga marken under mig. Kroppen värmdes av solen som stod högt upp i skyn då det var en ljusröd färg även om mina ögon var stängda. Jag sträcker ut min hand i luften och känner vinden ta tag i armen. Samtidigt så känner jag något lent men samtidigt något som jag inte riktigt kan förklara. mina fingerspetsar sluter sig runt föremålet och känner att värmen stiger i handflatan. Armarna rör sig mot min bröstkorg där jag lägger händerna mot bröstet. Mitt hjärta blir varmt och jag känner mig säker. Denna värme var verkligen något speciellt och jag ville ha det mer och mer. tillslut så trycker jag det närmare in min bröst och jag känner hur den sakta sjunker in i bröstet på mig. Jag börjar andas häftigt då det känns som hela min kropp börjar brinna. Under all den tid jag låg där så kunde jag bara inte sluta le. När värmen började avta så märkte jag att jag kunde sakta öppna ögonen. Det jag då såg var en underbar illusion enligt mig.

Framför mig ser jag en orange röd himmel med en skara vita moln. jag såg att omkring mig från marken svävade långsamt upp lysande kristal bollar. Bara en liten boll av ljus och det var tusental som svävade långsamt upp mot skyn. Jag visste att det måste varit en sådan jag hade mot mitt börst. sakta började jag röra mitt huvud mot vänster och höger och ser bara högt gräs omkring mig. Däremot så ser jag att jag hade långt mörkbrunt hår, då menar jag ungefär ner till midjan. Försiktigt tar jag mig upp på knä och ser att jag har en vit simpel klänning på mig samt att mina händer var små gemfört vad jag brukar se och så hade jag en aning spetsiga naglar. Jag reser mig upp tillslut och börjar gå bland fältet tills jag ser en liten sjö vid ett kolossalt stort träd. Väl framme vid trädet så tittar jag ner i sjön mot min spegelbild och jag upptäcker att jag var en flicka på ungefär 17 års åldern.

Jag vandrade för timtal i denna oändliga värld, men tillslut så fick jag en shock då jag känner hur något kallt och hårt flyger in i ryggen på mig. jag skriker till av smärta då jag känner hur det kalla sakta tycks in i mitt kött och i mina skulderblad. Jag gråter av smärtan och jag vet inte vad jag ska ta mig till för smärtan. Tillslut så får jag iden om de glödande bollarna och reser mig upp och börjar springa efter en då jag känner att det hårda i ryggen börjar skruva sig in i skulderbladet. Jag lyckade tillslut fånga en av de glödande föremålen och jag känner att smärtan domnar bort. däremot så lyckas jag få en glimt av vad det var. På min rygg befanns sig en stor metallbit som lyckade tryckt sig in ända in till benet på min kropp. Denna händelse forsatte i dagar och metall föremålet på min rygg blev bara större och större. Tillslut så kunde jag inte röra mig och jag kunde inte springa efter dessa glödande bollar.

Jag satt i denna kolossal metall föremålet i år och det fanns inget jag kunde göra. Men efter en långtid så sa jag helt plötsligt.



''Jag befinner mig i världen som försvann. Detta är mitt sätt för att den ska finnas för mig..''



Efter det vaknade jag. Och nu undrar jag, är det någon som kan förklara vad det menar?

Allt för nu.







onsdag 10 februari 2010

Tid från tid, så undrar jag om jag har valt rätt val när det gäller min gymnasie linje. Många gånger undrar jag inte om jag hade passat bättre på t.ex. ITG eller typ Guc. Men över allt detta valde jag Boland och bild. och jag undrar som sagt om det kunde verkligen kunde vara rätt. Jag menar, visst jag älskar att måla och rita, men däremot så är jag lika fascinerad av datorer och tecknik och i slutändan så vet jag att jag kommer ha mer användning för utbildningen jag hade fått på ITG.


Varför går jag egentligen bild då? Det är skitskul och jag får verkligen göra det jag älskar, men kommer jag käna något på det i slutändan? Förmodligen inte, jag kommer vara tvungen att plugga vidare. Men som det är just nu så är det värt det känner jag. Andra året i boland och nu skulle jag nog aldrig kunna lämmna tack vare de underbara lärarna och speciellt min klass. Jag hade ju aldrig täffat dessa underbara människor om jag inte gick här, ganska smipelt sagt eller hur? Min kunskap runt bilden har blivit djupare och mina sätt att arbeta på har ökat med minst tio gånger.

Men speciellt så går jag väl här för min dröm att bli lärare, du vet den där läraren som alla älskar. Det andra är nog att jag kan utrycka mig så simplet på miljoner sätt bara genom att dra en pensel, en penna eller vad du än vill använda för verktyg.

Enligt mig är mitt val fel, och det var det bästa felet jag någonsin har gjort.

allt för nu.





måndag 8 februari 2010

Att vara ovän, att plötsligt bli irriterad, arg och till och med kanske hata en närligande person i hjärtat. Många gånger har jag fått utbrott och ilska mot sådana personer som säger sig vara mina vänner, medan i slutet så ljuger dem för mig. Men det är bara mänskligt, eller hur?

I min närvaro så har jag alltid vänner och älsklingar Jag kan inte säga att jag älskar dem mindre än andra för det gör jag inte. Alla dessa underbara personer har sin egna utstråling som gör dem till dessa underbara personer de är. Och det är i den här frågan och tanken kommer. Varför kan man bli så snepå varandra? Varför kan man hata någon så himla mycket för en viss tid.
Jag har väldigt svårt att bli sne på någon måste jag erkänna. nästan lite för svårt, däremot händer det emellertid att andra blir det på mig och det är då jag undrar varför? Det var senast för någon timme då jag upptäckte att en av dem är sur och grinig på mig och jag förstår inte varför. Vist de har problem av sina egna, det vet jag. Men jag tycker det är synd att de inte kan säga eller prata om det istället för att blir sur på en. Däremot ska jag nog inte säga något då jag själv kan bli så. Som sagt, vi är mänskliga.

Men jag är fortfarande fundersam hur man kan göra illa någon som står en så nära. Om jag kunde så hade jag enkelt tagit bort smärtan jag har tillfört vänner, men livet är inte uppbyggt på detta sätt, eller hur?

Livet är en svår fråga, men i mitt huvud är vänner och kärlek en lika stor en. Jag kommer aldrig förstå mig på en annan mänsklig varelse, även om alla säger att jag förstår dem. Detta tycker jag är det bästa med en människa, att de kan vara så mystiska. En vän ena dagen och andra ens värsta fiende.

Allt för nu.

söndag 7 februari 2010

Nu när vi väl var inne på animen Clannad, så börjar jag tänka på livet. Livet i speciella drag. Det finns saker jag önskade jag hade gjort med mitt liv, medan vissa saker önskar jag att jag ångrade. Däremot så har en sann gammal vän sagt till mig.

''Jag tänker leva mitt liv utan att ångra något, vi lever ett liv så jag har ingen tid att ångra. det är bara att leva med det och köra''

Hon och jag har väldigt djupa konversationer vilket jag tycke är ett bra sätt för mig att öppna nya dörrar eller vägar till att känna mig själv. I vilket fall så kan jag här och nu säga, du vet vem du är och jag tackar dig.

Tillbaka till verkligheten.

Jag önskade alltid när jag var mindre, eller.. Jo även nu att ha speciella moments. Jag visste hur jag ville att min första vän skulle vara, hur jag skulle träffa henne/honom. Eller hur min första skola dag, bal, kyss skulle vara. Jag hade sådana klara drömmar om just hur mitt liv skulle vara. Däremot så tror jag inte att någon av dessa händelser och ögonblick jag hade så stora förhoppningar över, blev som jag ville. Jag har inga ledsna miner för det, men ibland så önskade jag verkligen att det hade varit så jag önskade saker skulle hända. På något sätt tror jag att mitt liv hade varit lite mer ''Levande och lyckligt''.

Det är därför jag och Anime går så bra ihop. Jag älskar just dramatiska animes då jag lever mig in i berättelsen och efter många jag sett klart så önskar jag mig att jag levde som dem eller något som de i serierna var med om skulle hända mig, negativa eller bra saker. För hur dåligt det än går så blir det bra i slutet, eller så är slutet så vackert, vilket jag önskade att jag med kunde få.
Det finns många sätt jag försöker uttrycka mig på för att få leva en sådan dröm. Ritar och målar för att visa drömmen. Lyssnar på musik som får mig att tänka på den drömmen eller får mig en närmare bild av den. Men i slutet av allt så vet jag att jag nog aldrig kommer kunna få ett sådant slut. Det är det som är synd. Jag skulle simpelt kunna börja om mitt liv, bara för att få uppleva det allt, de drömmar jag har.

Mitt liv är simpelt, jag vet inte hur andra tänker och gör med olika idéer och drömmar, men mitt sätt är att hitta vägar att göra dem så verkliga som möjligt i just mina ögon. I era ögon kanske jag ser ut som en idiot, men det kommer jag ju aldrig se som tur är sådan fall.

Men det var allt för nu.
Jag har ett litet nytt system. Ni som har kollat eller kommer in här någon gång, vet att jag har tre bilder på anime åt höger. -------------------------------------------------->

Jag har tänkt använda dessa bilder som ett system för mina riktigt stora hobby i livet, Anime och manga. ( Japanska animerad film eller serier) Dessa bilder är då de jag har sett senast ( högst upp är den senaste och neråt var senare.. jo, you get the point) med animes namn och vad jag gav de för betyg. Jag bestämde mig för att ta 10 / 10 tills jag kom till lösningen, Jag vill kunna brädda ut mig mera om min anime och manga så slutligen blev det systemet av 20 / 20.

När vi ändå var ute på ämnet anime så har jag ett förslag till er fantaster eller er som bara tittar på anime. De som tittar på allt eller ja, de som gillar dramer. Clannad var en av de bästa anime jag har sett, vist det var lite seg i början men när man kommer in på andra säsongen så var det verkligen en storslagen story. En person som mig har inga problem att få tårar eller känslor via dessa underbara tecknade serier. Men just Clannad fick mig verkligen att gråta hjärtat ur mig. Den var verkligen rolig och en av de mesta deprimerande och sorgligaste jag har varit med om i mina år som fantast.

Okazaki Tomoya är en kille som finner livet tråkigt och tror han aldrig kommer att uppnå till någonting. Tillsammans med sin vän Sunohara, skolkar han skolan och planerar att slösa sin skola dagar bort.En dag när han gick till skolan, passerar Tomoya en ung flicka mumlade tyst för sig själv. Utan förvarning hon utbrister "Anpan!" (en populär japansk mat) där fångsten Tomoya uppmärksamhet. snart upptäcker han att flickans namn är Furukawa Nagisa.

Mer än så tänker jag inte berätta, men jag kom till att älska denna serie och därför gav jag den 20/20 vilket jag har bara gjort med två andra av de cirka 300 serier jag sett. Vilket jag säger är värt att se då .

Det var allt för nu.

fredag 5 februari 2010

Att förlora något, hur känns det egentligen, visst det är ju olika beroende på personen. Men det mesta brukar ha en utgångspunkt, där det mesta reagerar på samma sätt. Den tanken har varit i mitt huvud ett tag nu, Då en kär vän till mig dog nyligen Denna tragiska olycka bringade mig mycket sorg, men det är väl ganska självklart. Däremot, hade det varit värre om jag förlorat en förälder, släkting? Kanske flickvännen? eller hade allt varit detsamma, hade jag känt samma iskalla och hårda klump i bröstet? Jag förmodar att bara jag kan svara på det själv.

Vilket fall som helst, livet går ju vidare, eller hur? Även om du förlorar ditt liv, ditt älskade, en person eller djur så lever du vidare. Vilket jag ser som att du ska minnas dem och vara glad för deras skull. Det är inte precis som jag skulle vilja försvinna från denna jord och veta att alla runt mig hade aldrig mått bra igen.

Däremot när vi är inne på det, vad tycker ni om döden? Något att frukta? något att älska?
Jag har hört så många olika kommentarer och versioner av just döden. Både hur det går till och hur det eller hon/han ser ut. Enligt mig så är döden en person (förmodligen man i detta sammanhang) som hämtar os när vi dör. Men däremot så är han trött, sliten och väldigt depressiv För i mina ögon så är han mot att hämta oss, han vet smärtan han tillger i sitt jobb.
Däremot så göra han bara sitt jobb han blivit satt på. Det är lite min insyn på honom.

och det var allt för nu.

onsdag 3 februari 2010

Jag såg färdig en anime igår kväll, The Melancholy of Haruhi Suzumiya vilket jag tyckte var en väldigt bra anime. Speciellt att den handlar om en tjej som drömde om att få se eller tror på olika saker exempel rymdvarelser eller tidsresande personer. Så fort hon väl önskade att de fanns, så fanns de också, bara att hon inte visste om det då.

Jag gillade den just för att hon önskade just att allt skulle finnas, och trodde det så himla mycket så en dag blev det sant. Vilket jag tror att de mesta drömmar kan, så länge man slåss för dem.

I vilket fall som helst så tror jag att drömmar inte är så himla överskattade som alla säger och tror. Vist, det kan vara svårt att leva upp till dem. Men är det inte själva vitsen med en dröm? Det ska vara svårt att få de, att uppnå den. Annars är det ju ingen dröm, inget man strävar efter.

Men nog om drömmar, det har jag allt för mycket om ändå.

Det var allt.

tisdag 2 februari 2010

Tanken om början

Vi börjar simpelt, eller rättare sagt så kan det ju säkert bli komplext med. Men jag har ingen större avsikt att göra mitt första inlägg till världens största och längsta.

Rädsla, vad är det egentligen. eller panik, kanske ilska? Enligt mig är det ett bra sätta att formulera en känsla, ja allt är ju känslor, bara att vi ser de på olika sätt. Jag menar, vi vet oftast hur en känsla ser ut eller är hos en annan person som agerar just på det sättet. Men just hur svårt kan det vara att skilja mellan den enas verklighet och den andras dröm? Det var inte speciellt svårt för mig att se hur en annan mänsklig varelse kände förr men jag tror på det senaste fyra åren har jag börjat förlora den förmågan. Vem vet, Människorna omkring mig kanske har blivit mer komplicerad än då. Eller så kan det vara jag som börjar förlora hanget då det är jag som börjar bli emotionell. Kanske båda?

Vilket fall som helst så tror jag att det är viktigt att man uttrycker och säger vad man har på hjärtat, och det hoppas jag att många kan se och förstå. En liten tanke kan bli så mycket om man låter den ligga och ruva för länge. Livet är allt svårt att förstå, det finns ju ingen bok att bara läsa av hur man ska leva. Eller jo, enligt vissa finns ju religion eller andra spännande saker. Men enligt mig, så gör vi det ihop själva, hur vi ska leva. Hur dåligt det än går, så kan vi göra något åt det. Det tror jag på.

Allt för nu.