Längtan..

Detta ord är nog ett av de som sitter i mitt huvud just nu. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner mig instängd och samtidigt ute låst. Jag går in i en väg och jag kommer verkligen inte vidare. jag börjar leta efter sätt att komma ut ur den lilla gropen jag har trillat ner i. Då jag har märkt att jag är extremt rastlös samtidigt som jag verkligen inte har ork till att jag göra något. Jag menar, jag orkade inte ens sätta mig och spela på tv idag (vilket är fruktansvärt illa för att vara mig)

Det slår mig att när jag börjar känna den här ''längtan'' så börjar jag tänka mycket, jag skriver mycket. Däremot så orkar jag inte rita, spela eller titta på något. Det blir oftast bara en lugn låt och magplask ner i sängen. Efter det så ligger jag där också i X antal timmar för att antingen märka att jag gör mig sur då jag inte gör något eller bli sur på andra då de faktiskt säger till mig att göra något. Kanske inte den bästa vägen för att få saker att funka simpelt, men sådan är jag.

Det som stör mig mest nu är nog att jag längtar efter ordet frihet, jag vill liksom ett steg längre bort från allt. Ett steg som är för omöjligt om du frågar mig.

Men även om jag kan sätta tungan på ordet ''frihet'' så är det fortfarande något som saknas, en djupare förklaring på frihet. Vad är det jag längtar efter egentligen?

allt för nu.

Historier, vad folk skriver eller berättar, vad som har hänt om andra eller sig själv. Varför kan man bli tagen av det så enkelt. Varför blir man enkelt influerad av den andres ord? Jag vet inte hur det är för andra, men för mig har jag märkt att det ofta blir när jag talar om historier om mig själv, att de blir ganska deprimerande. Vilket inte är anledningen egentligen. Jag talar bara om saker som har hänt i mitt liv men jag får nästan alltid folk som tycker synd om mig vilket jag inte riktigt förstår. Det har hänt mig, klart det har men det är inget att se ledsen ner på mig. det hade lika gärna kunna varit någon annan. Däremot så kan jag ju inte säga att jag inte hade velat ha en annan historia som min bakgrund till varför jag är den jag är idag.

En berättelse om ett liv där man gjorde något, där man faktiskt hade en mening till att vara något eller någon.

''You are my stories
Unread stories

When I gazed at your eyes
I could see an unknown country

Stories with their doors opened
Stories that won’t ever close again''

Frustration över en känsla som inte finns, hur blir man av med sånt?
Jag förmodar att det är jag och mitt överkänsliga hjärta emot musik som jag har denna känsla. Jag är en sådan person som enkelt lever in i musiken. Då te.x. om jag lyssnar på någon hårdrock eller något sånt blir jag mer sur och mer arg på allt och alla samtidigt så får jag känslan av att kunna uttrycka sig på ett sånt sätt så folk faktiskt ser att jag ärr inte på det bästa humöret just då. Men däremot om jag lyssnar på någon sorglig piano musik blir jag lugn eller deppig.

Den här förmågan tror jag de mesta har mer eller mindre, men jag vet inte. På något sätt känns det som att jag har denna förmåga på en övermänsklig nivå, vilket jag vet att jag inte har. Men vid många tillfällen känns det som det.

Jag tror jag lever ut mina känslor mycket mer via den magiska musiken, vad jag än lyssnar på. Vilket fall som helst så uttrycker jag det i alla fall. Men jag vet att musiken har varit något speciellt för mig för en viss tid nu. helt enkelt, jag lever inte utan den nu då jag alltid har den med mig vart jag än går. så enligt mig så är det ett måste nu. För utan musiken, så kan jag inte leva upp till den jag vill vara.

Allt för nu.

Ensamhet? hur ensam är man egentligen och i vilka skalor finns det? Kan man vara ensam även om man har andra i närheten?

På senaste tiden så måste jag erkänna att det har varit ganska ensamt. Då vet jag också att i alla fall att en del står för mitt egna misstag. Vilket fall som helst.


Ensamhet brukar oftast komma med både positiva och negativa delar. beroende på hur du är till mods, som människa och tillfället. Jag säger förstås hur jag tror det är och vad jag själv har lärt mig efter mina erfarenheter. Om man är deprimerad och ledsen eller bara nere så brukar det ofta kännas som om ingen ser eller att de bara ignorera en. Däremot så vet jag att det kan vara ett sätt att hitta nya vägar och tänka djupare inom sig själv. Enligt mig själv så är jag nog en väldigt självständig person, men de som väl är runt mig eller med mig brukar säga annorlunda då jag ofta är glad och positiv runt dem. Men som sagt, nu på senaste tiden verkar det som om ingen riktigt ser mig och det är där jag vet att jag själv kommer in. Jag har börjat att dra mig undan mer och mer och det är väl just för att jag har ganska mycket att tänka på. speciellt nu. Mycket beror nog på min förlust på en kär vän eller de med fräsiga kommentarer nu de senaste veckan. Sen självklart att jag inte har kunnat tala med några få på senaste tiden har nog gjort mig ganska frustrerad ( klagar inte på er så ni vet ). Det som gör mig mig fundersam är väl just hur det helt plötsligt kan bli så tomt även fast du har miljoner runt dig. Känslan att vara ensam även fast du sitter vid ett matbord med 4 andra personer eller till och med ett klassrum med ungefär 29 till i.

Däremot är det ju jag som har valt det så jag är inte förvånad och det är ganska skönt att bara få vara med sig själv då och då, det måste jag medge. Men jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur just ensamheten funkar eller vad man ska göra för att bota den.

Allt för nu

Drömmar, denna gång menar jag de du har om natten. Livliga lugna eller mardrömar. You know what I mean.

Jag blir lika fundersam som vanligt just om drömmar, just för de kan vara så helt utanför ramen. Inget kan stämma, men samtidigt så kan ju alla få uppenbarelse och då menar jag kanske inte lika stora som t.ex. i bibeln Mer som om man ska fråga en om man vill gå ut med den eller kanske simpelt vad man vill göra med något i sitt liv.Jag har haft många märkliga drömmar, det kan jag lova. Mardrömmar med för den delen men jag blir lika häpnad varje gång då hjärnan överraskar mig ungefär 90% av alla gånger.

I natt hade jag en märklig dröm men den kändes så verklig och rätt. Jag vaknade upp till ljudet av gräs och vinden. Mina ögon ville inte öppnas, så jag börjar sträva med mina fingrar och känner att jag ligger ute på ett fält av något slag då jag känner de höga växterna och den bördiga marken under mig. Kroppen värmdes av solen som stod högt upp i skyn då det var en ljusröd färg även om mina ögon var stängda. Jag sträcker ut min hand i luften och känner vinden ta tag i armen. Samtidigt så känner jag något lent men samtidigt något som jag inte riktigt kan förklara. mina fingerspetsar sluter sig runt föremålet och känner att värmen stiger i handflatan. Armarna rör sig mot min bröstkorg där jag lägger händerna mot bröstet. Mitt hjärta blir varmt och jag känner mig säker. Denna värme var verkligen något speciellt och jag ville ha det mer och mer. tillslut så trycker jag det närmare in min bröst och jag känner hur den sakta sjunker in i bröstet på mig. Jag börjar andas häftigt då det känns som hela min kropp börjar brinna. Under all den tid jag låg där så kunde jag bara inte sluta le. När värmen började avta så märkte jag att jag kunde sakta öppna ögonen. Det jag då såg var en underbar illusion enligt mig.

Framför mig ser jag en orange röd himmel med en skara vita moln. jag såg att omkring mig från marken svävade långsamt upp lysande kristal bollar. Bara en liten boll av ljus och det var tusental som svävade långsamt upp mot skyn. Jag visste att det måste varit en sådan jag hade mot mitt börst. sakta började jag röra mitt huvud mot vänster och höger och ser bara högt gräs omkring mig. Däremot så ser jag att jag hade långt mörkbrunt hår, då menar jag ungefär ner till midjan. Försiktigt tar jag mig upp på knä och ser att jag har en vit simpel klänning på mig samt att mina händer var små gemfört vad jag brukar se och så hade jag en aning spetsiga naglar. Jag reser mig upp tillslut och börjar gå bland fältet tills jag ser en liten sjö vid ett kolossalt stort träd. Väl framme vid trädet så tittar jag ner i sjön mot min spegelbild och jag upptäcker att jag var en flicka på ungefär 17 års åldern.

Jag vandrade för timtal i denna oändliga värld, men tillslut så fick jag en shock då jag känner hur något kallt och hårt flyger in i ryggen på mig. jag skriker till av smärta då jag känner hur det kalla sakta tycks in i mitt kött och i mina skulderblad. Jag gråter av smärtan och jag vet inte vad jag ska ta mig till för smärtan. Tillslut så får jag iden om de glödande bollarna och reser mig upp och börjar springa efter en då jag känner att det hårda i ryggen börjar skruva sig in i skulderbladet. Jag lyckade tillslut fånga en av de glödande föremålen och jag känner att smärtan domnar bort. däremot så lyckas jag få en glimt av vad det var. På min rygg befanns sig en stor metallbit som lyckade tryckt sig in ända in till benet på min kropp. Denna händelse forsatte i dagar och metall föremålet på min rygg blev bara större och större. Tillslut så kunde jag inte röra mig och jag kunde inte springa efter dessa glödande bollar.

Jag satt i denna kolossal metall föremålet i år och det fanns inget jag kunde göra. Men efter en långtid så sa jag helt plötsligt.

''Jag befinner mig i världen som försvann. Detta är mitt sätt för att den ska finnas för mig..''

Efter det vaknade jag. Och nu undrar jag, är det någon som kan förklara vad det menar?

Allt för nu.

Tid från tid, så undrar jag om jag har valt rätt val när det gäller min gymnasie linje. Många gånger undrar jag inte om jag hade passat bättre på t.ex. ITG eller typ Guc. Men över allt detta valde jag Boland och bild. och jag undrar som sagt om det kunde verkligen kunde vara rätt. Jag menar, visst jag älskar att måla och rita, men däremot så är jag lika fascinerad av datorer och tecknik och i slutändan så vet jag att jag kommer ha mer användning för utbildningen jag hade fått på ITG.


Varför går jag egentligen bild då? Det är skitskul och jag får verkligen göra det jag älskar, men kommer jag käna något på det i slutändan? Förmodligen inte, jag kommer vara tvungen att plugga vidare. Men som det är just nu så är det värt det känner jag. Andra året i boland och nu skulle jag nog aldrig kunna lämmna tack vare de underbara lärarna och speciellt min klass. Jag hade ju aldrig täffat dessa underbara människor om jag inte gick här, ganska smipelt sagt eller hur? Min kunskap runt bilden har blivit djupare och mina sätt att arbeta på har ökat med minst tio gånger.

Men speciellt så går jag väl här för min dröm att bli lärare, du vet den där läraren som alla älskar. Det andra är nog att jag kan utrycka mig så simplet på miljoner sätt bara genom att dra en pensel, en penna eller vad du än vill använda för verktyg.

Enligt mig är mitt val fel, och det var det bästa felet jag någonsin har gjort.

allt för nu.

Att vara ovän, att plötsligt bli irriterad, arg och till och med kanske hata en närligande person i hjärtat. Många gånger har jag fått utbrott och ilska mot sådana personer som säger sig vara mina vänner, medan i slutet så ljuger dem för mig. Men det är bara mänskligt, eller hur?

I min närvaro så har jag alltid vänner och älsklingar Jag kan inte säga att jag älskar dem mindre än andra för det gör jag inte. Alla dessa underbara personer har sin egna utstråling som gör dem till dessa underbara personer de är. Och det är i den här frågan och tanken kommer. Varför kan man bli så snepå varandra? Varför kan man hata någon så himla mycket för en viss tid.
Jag har väldigt svårt att bli sne på någon måste jag erkänna. nästan lite för svårt, däremot händer det emellertid att andra blir det på mig och det är då jag undrar varför? Det var senast för någon timme då jag upptäckte att en av dem är sur och grinig på mig och jag förstår inte varför. Vist de har problem av sina egna, det vet jag. Men jag tycker det är synd att de inte kan säga eller prata om det istället för att blir sur på en. Däremot ska jag nog inte säga något då jag själv kan bli så. Som sagt, vi är mänskliga.

Men jag är fortfarande fundersam hur man kan göra illa någon som står en så nära. Om jag kunde så hade jag enkelt tagit bort smärtan jag har tillfört vänner, men livet är inte uppbyggt på detta sätt, eller hur?

Livet är en svår fråga, men i mitt huvud är vänner och kärlek en lika stor en. Jag kommer aldrig förstå mig på en annan mänsklig varelse, även om alla säger att jag förstår dem. Detta tycker jag är det bästa med en människa, att de kan vara så mystiska. En vän ena dagen och andra ens värsta fiende.

Allt för nu.

Nu när vi väl var inne på animen Clannad, så börjar jag tänka på livet. Livet i speciella drag. Det finns saker jag önskade jag hade gjort med mitt liv, medan vissa saker önskar jag att jag ångrade. Däremot så har en sann gammal vän sagt till mig.

''Jag tänker leva mitt liv utan att ångra något, vi lever ett liv så jag har ingen tid att ångra. det är bara att leva med det och köra''

Hon och jag har väldigt djupa konversationer vilket jag tycke är ett bra sätt för mig att öppna nya dörrar eller vägar till att känna mig själv. I vilket fall så kan jag här och nu säga, du vet vem du är och jag tackar dig.

Tillbaka till verkligheten.

Jag önskade alltid när jag var mindre, eller.. Jo även nu att ha speciella moments. Jag visste hur jag ville att min första vän skulle vara, hur jag skulle träffa henne/honom. Eller hur min första skola dag, bal, kyss skulle vara. Jag hade sådana klara drömmar om just hur mitt liv skulle vara. Däremot så tror jag inte att någon av dessa händelser och ögonblick jag hade så stora förhoppningar över, blev som jag ville. Jag har inga ledsna miner för det, men ibland så önskade jag verkligen att det hade varit så jag önskade saker skulle hända. På något sätt tror jag att mitt liv hade varit lite mer ''Levande och lyckligt''.

Det är därför jag och Anime går så bra ihop. Jag älskar just dramatiska animes då jag lever mig in i berättelsen och efter många jag sett klart så önskar jag mig att jag levde som dem eller något som de i serierna var med om skulle hända mig, negativa eller bra saker. För hur dåligt det än går så blir det bra i slutet, eller så är slutet så vackert, vilket jag önskade att jag med kunde få.
Det finns många sätt jag försöker uttrycka mig på för att få leva en sådan dröm. Ritar och målar för att visa drömmen. Lyssnar på musik som får mig att tänka på den drömmen eller får mig en närmare bild av den. Men i slutet av allt så vet jag att jag nog aldrig kommer kunna få ett sådant slut. Det är det som är synd. Jag skulle simpelt kunna börja om mitt liv, bara för att få uppleva det allt, de drömmar jag har.

Mitt liv är simpelt, jag vet inte hur andra tänker och gör med olika idéer och drömmar, men mitt sätt är att hitta vägar att göra dem så verkliga som möjligt i just mina ögon. I era ögon kanske jag ser ut som en idiot, men det kommer jag ju aldrig se som tur är sådan fall.

Men det var allt för nu.

Jag har ett litet nytt system. Ni som har kollat eller kommer in här någon gång, vet att jag har tre bilder på anime åt höger. -------------------------------------------------->

Jag har tänkt använda dessa bilder som ett system för mina riktigt stora hobby i livet, Anime och manga. ( Japanska animerad film eller serier) Dessa bilder är då de jag har sett senast ( högst upp är den senaste och neråt var senare.. jo, you get the point) med animes namn och vad jag gav de för betyg. Jag bestämde mig för att ta 10 / 10 tills jag kom till lösningen, Jag vill kunna brädda ut mig mera om min anime och manga så slutligen blev det systemet av 20 / 20.

När vi ändå var ute på ämnet anime så har jag ett förslag till er fantaster eller er som bara tittar på anime. De som tittar på allt eller ja, de som gillar dramer. Clannad var en av de bästa anime jag har sett, vist det var lite seg i början men när man kommer in på andra säsongen så var det verkligen en storslagen story. En person som mig har inga problem att få tårar eller känslor via dessa underbara tecknade serier. Men just Clannad fick mig verkligen att gråta hjärtat ur mig. Den var verkligen rolig och en av de mesta deprimerande och sorgligaste jag har varit med om i mina år som fantast.

Okazaki Tomoya är en kille som finner livet tråkigt och tror han aldrig kommer att uppnå till någonting. Tillsammans med sin vän Sunohara, skolkar han skolan och planerar att slösa sin skola dagar bort.En dag när han gick till skolan, passerar Tomoya en ung flicka mumlade tyst för sig själv. Utan förvarning hon utbrister "Anpan!" (en populär japansk mat) där fångsten Tomoya uppmärksamhet. snart upptäcker han att flickans namn är Furukawa Nagisa.

Mer än så tänker jag inte berätta, men jag kom till att älska denna serie och därför gav jag den 20/20 vilket jag har bara gjort med två andra av de cirka 300 serier jag sett. Vilket jag säger är värt att se då .

Det var allt för nu.

Att förlora något, hur känns det egentligen, visst det är ju olika beroende på personen. Men det mesta brukar ha en utgångspunkt, där det mesta reagerar på samma sätt. Den tanken har varit i mitt huvud ett tag nu, Då en kär vän till mig dog nyligen Denna tragiska olycka bringade mig mycket sorg, men det är väl ganska självklart. Däremot, hade det varit värre om jag förlorat en förälder, släkting? Kanske flickvännen? eller hade allt varit detsamma, hade jag känt samma iskalla och hårda klump i bröstet? Jag förmodar att bara jag kan svara på det själv.

Vilket fall som helst, livet går ju vidare, eller hur? Även om du förlorar ditt liv, ditt älskade, en person eller djur så lever du vidare. Vilket jag ser som att du ska minnas dem och vara glad för deras skull. Det är inte precis som jag skulle vilja försvinna från denna jord och veta att alla runt mig hade aldrig mått bra igen.

Däremot när vi är inne på det, vad tycker ni om döden? Något att frukta? något att älska?
Jag har hört så många olika kommentarer och versioner av just döden. Både hur det går till och hur det eller hon/han ser ut. Enligt mig så är döden en person (förmodligen man i detta sammanhang) som hämtar os när vi dör. Men däremot så är han trött, sliten och väldigt depressiv För i mina ögon så är han mot att hämta oss, han vet smärtan han tillger i sitt jobb.
Däremot så göra han bara sitt jobb han blivit satt på. Det är lite min insyn på honom.

och det var allt för nu.

Jag såg färdig en anime igår kväll, The Melancholy of Haruhi Suzumiya vilket jag tyckte var en väldigt bra anime. Speciellt att den handlar om en tjej som drömde om att få se eller tror på olika saker exempel rymdvarelser eller tidsresande personer. Så fort hon väl önskade att de fanns, så fanns de också, bara att hon inte visste om det då.

Jag gillade den just för att hon önskade just att allt skulle finnas, och trodde det så himla mycket så en dag blev det sant. Vilket jag tror att de mesta drömmar kan, så länge man slåss för dem.

I vilket fall som helst så tror jag att drömmar inte är så himla överskattade som alla säger och tror. Vist, det kan vara svårt att leva upp till dem. Men är det inte själva vitsen med en dröm? Det ska vara svårt att få de, att uppnå den. Annars är det ju ingen dröm, inget man strävar efter.

Men nog om drömmar, det har jag allt för mycket om ändå.

Det var allt.

Tanken om början

Vi börjar simpelt, eller rättare sagt så kan det ju säkert bli komplext med. Men jag har ingen större avsikt att göra mitt första inlägg till världens största och längsta.

Rädsla, vad är det egentligen. eller panik, kanske ilska? Enligt mig är det ett bra sätta att formulera en känsla, ja allt är ju känslor, bara att vi ser de på olika sätt. Jag menar, vi vet oftast hur en känsla ser ut eller är hos en annan person som agerar just på det sättet. Men just hur svårt kan det vara att skilja mellan den enas verklighet och den andras dröm? Det var inte speciellt svårt för mig att se hur en annan mänsklig varelse kände förr men jag tror på det senaste fyra åren har jag börjat förlora den förmågan. Vem vet, Människorna omkring mig kanske har blivit mer komplicerad än då. Eller så kan det vara jag som börjar förlora hanget då det är jag som börjar bli emotionell. Kanske båda?

Vilket fall som helst så tror jag att det är viktigt att man uttrycker och säger vad man har på hjärtat, och det hoppas jag att många kan se och förstå. En liten tanke kan bli så mycket om man låter den ligga och ruva för länge. Livet är allt svårt att förstå, det finns ju ingen bok att bara läsa av hur man ska leva. Eller jo, enligt vissa finns ju religion eller andra spännande saker. Men enligt mig, så gör vi det ihop själva, hur vi ska leva. Hur dåligt det än går, så kan vi göra något åt det. Det tror jag på.

Allt för nu.