måndag 29 mars 2010

Det är svårt att se sig ett liv utan de man älskar mest, men vid många tillfällen så är det ju så att de lämnar oss. Även om vi vill eller inte. De dör, de hittar andra vägar och flyttar, man blir ovän, man ser varandra mindre, man hittar nya och emellanåt så vet man bara inte. Vilket fall som helst så tycker jag att inget av de är fel, eller rätt. Sånt händer och det är sånt man får fixa på något sätt.

Det brukar oftast vara jobbigt från båda sidorna om man stod varandra nära. Det är så jag har uppfattat det i alla fall.

I detta ögonblick så önskar jag att jag var stark, och kunde visa hur sympatisk och mogen jag kan vara. Det hade behövts att synas att jag inte behöver vara fast vid någon. Jag har visat mig stark när jag har kontakt med personen, ansikte mot ansikte. Men däremot så har jag det svårt att kunna stå för det jag har sagt utan att fälla en tår. Vilket jag vet inte är snällt mot de som jag har sagt att jag ska vara stark för. Men jag lovar, jag ska göra mitt bästa.

Allt för nu.

lördag 27 mars 2010

Rädslan att vara i större grupper, att vara okänd inför folk som dina nära står nära, är det ovanligt? eller är det något folk får emellanåt?

Jag vet inte varför, men jag är en sådan person som har fobi för nytt folk, visst det har blivit mycket bättre på senaste tiden. För några år sen så kunde jag inte ens beställa matt på Mcdonalds. Men däremot har jag fortfarande problem att se nytt folk, jag blir enkelt nervös att göra bort mig eller för att simpelt nog skapa band med ny individer. Förmodligen då för att jag har tidigare haft många band som jag bara klipp och förstört för jag är rädd att de ska skada mig i slutet. Jag vet att det är ganska patetiskt och egotrippat men det är inte därför. Det är för att jag känner mig instängd och ensam bland en grupp som jag inte vet vad de kan göra egentligen.

Det finns många tillfällen då jag önskade att jag kunde leva ut i en grupp, jag hatar att må som jag gör när jag väl sitter i ett rum, sal, någon plats i huvud taget med mer än femton personer och jag inte känner någon av dem. Det är obehagligt och jag får svårt att andas , även om det kanske inte syns. Jag får för mig saker som inte stämmer, som att alla stirrar på mig som om jag spring runt i cirklar eller som om jag har gjort något riktigt hemskt och alla hatar mig.

Denna känsla har jag förmodligen fått sen jag var mindre, alla trodde de kunde säga vem jag var genom att bara titta på mig, vilket förmodligen stämde. Eller tillfället när man blir offret av ett mobbningsgäng, ni förstår vad jag menar.

Jag är rädd för att alla ska se mig för nått jag inte är och när alla känner varandra men jag känner ingen är det lätt för mig att få känslan att alla ställer sig emot mig och Jag blir rädd och otrygg. Det är vid såna här situationer jag ofta vill hem, eller bara bort från allt. Men det är också många gånger jag bara sitter i allt utan att kunna göra något. Mitt hjärta slår snabbt och jag blir så himla skakig och borta i annat.

Det är jobbigt och jag önskade jag var bättre på det men vad kan man göra? Jag vill verkligen bli av med det här idiotiska sättet jag funkar på. jag vill inte vara det jag är just nu.
Men vad kan jag göra?..

Allt för nu.

måndag 22 mars 2010

att anpassa sig efter andra, att se till att man är den man ska vara. Att bli accepterad för den man är utan att se ut som en idiot eller ett offer. Det är inte det enklast eller hur?

På sista har jag börjat undrat om folk verkligen accepterar mig för den är, eller är det jag som har förändrats så mycket på ett halvt år? känslan av att bli utelämnad och ensam gör mig rädd. Jag blir skräckslagen varje sekund, varje minut, timme, dag för att jag ska bli lämnad av personer jag älskar. Men däremot är det så enkelt att bara bli en annan person för att någon vill det? går det bara att bli den som alla älskar? bara sådär? Enligt mig så går väl säkert det, men jag tror du måste psykiskt vara stark med. Det tar ju ett X antal nerbrytningar under processen för att du spelar en roll som inte är din.

Men hur går det då om någon säger att du inte spelar den roll som du hade först? Att de säger att man inte är den man en gång var? Det är då jag blir rädd för mig själv och undrar vad jag har gjort, har jag gjort något fel? är det jag som är offret och mördaren på samma gång?

En av de små sakerna som faktiskt gör mig rädd är just detta, att bli utelämnad och inte få vara den jag är. Eller bli hatad för den jag faktiskt är. Och om jag förstår rätt så börjar folk förlora både känslan och tron till mig. Jag blir ensam i mörkret och det gör mig ganska rädd..

Allt för nu.

torsdag 18 mars 2010

trött och ledsen. saker vägrar gå åt min håll nu för tiden och det gör mig frustrerad och deprimerad på mig själv.

Minsta lilla sak, är fel för tillfället, fel familj, fel hus, fel skola, fel vänner, fel jag, fel på allt helt enkelt. Och det värsta med det här är ju att det är hos mig allt ligger egentligen. För så många fel kan knappast åstadkommits från alla dessa ställen. Man blir less på saker och tankar som dessa då de alltid kommer upp i huvudet och speciellt om det är en sådan period.

rakt sagt,
Helvete med allt.

Allt för nu.

tisdag 16 mars 2010

Jag stirrar ut i tomheten samtidigt som jag känner att mina ögon lock vill stängas, däremot så är jag inte trött. En känsla som jag inte har känt på ett tag, trötthet som nog är psykisk men samtidigt är kroppen trött fysiskt. Kroppen står på auto läge undertiden då hjärnan lägger sig en stund och bara lilla hjärtat kvar som arbetar för fullt för att inget ska gå sönder.

jag kan sitta i min kontorsstol och bara titta ut i rummet i timtal utan att riktigt förstå varför. Jag är inte ens säker på varför jag satte mig där från första början. Jag mår däremot harmoniskt bra, jag är lugn. Inte glad, inte ledsen men lugn.

in dessa tillfällen kan jag inte hjälpa någon, kan inte se fel, kan inte göra rätt, kan inte älska någon. då inget av detta finns för mig i dessa tillfällen. inte ens mina egna uppfattningar om livet runt mig.

Jag brukar oftast vara ledsen för att komma in i denna trans, men den här gången vet jag inte riktigt varför. men det kanske är bäst så..

Allt för nu.

torsdag 11 mars 2010

tionde mars 2010.


En av de här dagarna jag inte tror jag kommer glömma. Man vaknar och går till den trista tråkiga skolan som vanligt. efter matten så började dagen för mig egentligen. En ny väg framåt till en plats jag aldrig hade varit vid förut. Jag och min kära vän tog oss ut mot Hallstavik där vi blev hämtade av pappa Mike som satt i bilen och väntade på våra ankomst. Vi färdades vidare och djupare in i skogen tills sist så kom vi fram till ett hus där vi klev av och gick in. Jag tog mitt första steg in på okänd domän. Jag hade äntligen satt foten på den mark där Yami bodde.

Detta var däremot bara början. vi myste, såg film , åt och gjorde oss ordning. Mot halv sex så åkte vi igen. Denna gång mot Stockholm och jag och Yami's hjärtan började slå hårdare, våra andetag blev tungare och vi började känna kalasvettet rinna ner för pannan. krampaktigt höll vi varandras händer tills vi möttes av en den lysande texten på byggnaden. Fryshuset. Vi var framme vid vårat mål.

En lång kö av andra mänskliga varelser sträckte sig så långt ögat kunde nå. vi ställde oss i denna gigantiska skara med gaseller och rörde sakta oss framåt med dem. vi tar oss in tillslut och vi lämnar ytterkläderna och flyr in i svamlet av folk. det blir svart och trummor börjar slå, en ljusshow lyser upp bakom ett svart skynke. Det exploderar och det faller ner. Hjärtat stannar och rösten skriker, benen tar satt och gör ett språng uppåt och armarna följer efter.
Mina ögon och mun blev förstummade med uttrycket av lycka.

30 Seconds to mars stod på scenen framför mig..
Och det här var min stund.
Min tid att vara lycklig..

Allt för nu.



torsdag 4 mars 2010

Denna dag har varit, lugn. Det var en av de få dagar jag fick där allt liksom, inte har några krav eller händelser. Det var helt enkelt en av mina döda dagar. Döda dagar menas då att jag helt plötsligt går in i någon spirituell trans och jag löser allt, det finns inget som tar stop på mig. Helt enkelt, jag blir fri från alla problem och jag bara ser det vackra omkring mig, eller tänker det i alla fall. Jag vet inte hur många gånger jag har sett upp mot himmel och känt att detta var sista dagen jag levde.

Dagen flöt på och jag var praktiskt taget död, och jag lovar. Det finns nästan ingen bättre känsla.

Däremot så hoppades jag nästan att det var sista dagen jag levde.. Jag vet att det kommer bli ett helvete inom kort igen och jag orkar inte det just nu, men det är inget jag riktigt kan göra något åt.

Men det är morgondagens problem, och idag ska jag leva min sista dag som en lycklig dag.

det var allt för nu.

tisdag 2 mars 2010

Fundersam på världen just nu, den är inte som jag precis hade tänk mig. Men det har den förstås aldrig varit, men just nu känns det bara som ja, jag är inte ens säker på om det är samma värld. Kanske har börjat snurra åt andra hållet eller så har jag kanske faktiskt bara försvunnit till en annan plats. Och för en gång skull så känns det som en börda att lämna den platsen jag faktiskt hade lite trygghet i..

De som hade varit i mitt läge eller sett det från min synd hade förmodligen sagt att det inte är mitt fel, att skylla det på andra individer i min närhet. Men enligt mig är det bara ett sätt för att flytta problemet från mina axlar till någon annans. Däremot så kanske jag lägger för mycket på mina egna axlar och vägrar dela med mig. Och det är väl därför jag har funderat om jag kanske är lite för naiv. Jag tror allt för mycket om människor i min omgivning och det verkar som jag inte riktigt kan acceptera sanningen om att de spelar falskt i min närvaro. Men däremot så är det väl ganska självklart att man inte vill tro att sina klasskamrater är emot en och faktiskt inte bryr sig om en.

Jag har nyligen hört väldigt mycket om några som är ledsna och vill be om förlåtelse då de gjorde illa mig psykiskt, men varje gång de säger att det var deras fel vill jag inte riktigt ge med mig. någon stans djupt inom mig så känns det verkligen som jag har gjort något och att jag borde skylla mig själv, vilket stör mig något fruktansvärt, då jag inte kan koncentrerar mig eller tänka på något annat. Dessutom så tror jag inte riktigt att jag har förlåtit dem än då jag verkligen inte mår bra än, men jag förstår inte varför, detta är verkligen deprimerande och tråkigt.

någon som kan veta vad det är för fel på mig, eller har någon tanke iallafall?

allt för nu.

måndag 1 mars 2010

jag förstår mig inte på personer när de gör saker som är helt jävla galet..
Du kanske inte såg det, men det gör ingen, så jag tar ingen notis för det..
Men det gjorde ont..
väldigt ont..