onsdag 10 november 2010

Du log för mig,
Fick mig varm,
Fick mig att tro att saker var möjligt.
Du visade mig vad ordet kärlek betydde.
Något av det vackraste jag visste då.

Jag önskade jag kunde besvara dina lugna ord.
Dina små nyingar på låtar,
Som jag kände igen allt för väl.

Jag visste att min hand var kall,
Ändå höll du den,
Vägrade släppa.
Din blick vill inte försvinna från min.
Även om jag inte kunde se det.
Så var jag säker.

Jag önskade jag hade vaknat tidigare.
För att få tacka dig.
Men du var borta när jag väl var tillbaka.
Inte för att jag var förvånad.
Allt är som förut,
Bara 25 år senare.

Jag var ensam när jag kom,
Nu har magin brunnit ut,
Och jag är lika ensam som förut..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar