Pianot står i hörnet av rummet igen och samlar damm.
Jag förmodar att mina leder börja bli stela,
Och mina ögon är trötta.
Precis som förr,
ja,
Långt innan du kom,
Och försvann..
Ibland önskade jag,
Att jag kunde sätta mig ner.
Och spela som den tiden.
Då du fanns kvar,
Precis vid min sida.
Ett år gick,
Ett år utan dig var en konstig känsla.
Och som många nog hade sagt,
Tomt..
Men jag vet nog,
Djupt inom mig.
Att du har bättre,
Ja,
Du lever nog.
Rätt bra nu..
Det är nog minnen som är plågsamma,
Nu innan.
De blir en drog.
Något jag älskar,
Djupt.
Annars,
Borde det nog ändå vara,
Saknaden.
Av en kär vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar