http://open.spotify.com/track/3g7Le9RJRy9jMkrnvAl9iS
När jag var mindre så bodde jag inte alltid här, men jag erkänner. Det var ett liknande helvete där.
Flicka på 16 år försöker leva ett helvete. Försöker sig visa vara någon. Ha! Jag var så jävla naive måste jag säga. Hur trodde jag att jag skulle kunna vara någon när jag inte kunde göra mig hörd?
När jag aldrig kunde säga vad jag kände och tyckte. När jag aldrig kunde säga vad jag kände..
Mitt bästa vapen var papper och penna och på raster var det mobil. Att jag ens hade sådan teknologi i min besättning är otroligt för det första. Hade dött för en mobil nu.. Eller nej, en Waki taki tack.
Jag var utstött, förvånad? Och ingen älskade mig. Men jag minns så tydligt. Gången då han frågade mig när jag satt mot fönstret med glansiga ögon. ''Är du okej?'' I chock som jag var. Så dum.. Så schasade jag iväg honom med snabba ''va? ja, jag är okej'' Och när han vände sig i om och gick, Började jag förstå vad jag hade gjort.
Snälla kom tillbaka..
Jag var kanske inte helt okej ändå..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar