http://www.youtube.com/watch?v=KuaDtTMGefg&feature=player_embedded
Natten är frusen, mina fingrar lika så. Händerna skakar något fruktansvärt och mina handskar börjar bli vita från svart. Mina naglar har fått en slags vitfrostig glasyr över dem. Otroligt vacker måste jag erkänna, samtidigt som jag faller emot snön ner på knäna. Sakta men säkert börja skyn falla, tung men sakta. Enkelt på ett tungt sätt. Jag ser upp emot stjärnornas himmel och snön faller emot min kind, Lämnande spår av vatten och tårar. Jag vill låta, jag vill skrika. Men rösten liksom fastnar inom mig. Och mina ögon blir mer och mer röda, Synen bluddrar av glansiga ögon. Allt som syns nu är skenet av lampan och gestalten av dig gå. Jag kommer sakna dig, kommer du förstå?
Snön får mig i dvala, jag andas knappt. Kroppen ger liksom upp. Precis som jag nu har gjort. Hjärtat slutar pumpa, Och hjärnan vill sova. Telefonen några centimeter bort från mitt huvud, Spelar musik, vacker musik. Som jag än nog kan. Jag ler svagt för mig själv när jag skriver detta..
Då du kommer förstå..
Precis vad jag menar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar