Det var länge sen jag kände en viss trygghet, Som gjorde mig oslagbar. Eller i alla fall tålig mot de hårda orden som slängs emot en. Men hur står man säkert i en värld som våran? Hur vet jag när allt är lugnt igen? Egentligen så spelar det faktiskt ingen roll, fotsteg tas och ögon kommer blicka. Jag kommer le var och varannan dag varje sig du tror det eller inte. För jag vet,
Vart jag än i världen vänder, Kommer du inte stå där, med öppna händer.
Bandage om armen, plåster om kinden. Såren läker med tiden, eller lämnar ett ärr i värsta fall. Springer sista biten ner till gatan, Gatan du en gång levde vid. Skrik, ropa efter ett förflutet som en gång gick sin väg. Få dig att gå ut till den som inte längre tillhör dig. Vi tar det steg för steg, Även om du inte förstår mig.
Nej, även om du inte står med öppna händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar