onsdag 15 februari 2012


Blue Foundation – Little By Little

Nätterna passerar utan att jag riktigt förstår det.
När du kommer till ett viss stadium av livet,
Får du en annan slags medvetande.
Och jag tror det är olika, beroende på hur man lever.
Lever det livet man har fått.

En gång var jag beundrad för min förståelse,
För mina funderingar som inte riktigt tar slut.
Men jag har nog kommit till det stadiet,
Där jag inte längre kan se hur andra tänker.
Eller att mina tankar går ett steg för långt.
Och sakta krossas
Krossas det jag en gång byggde upp.

Min ådror har blivit tydligare.
Fingrarna verkar ha fått ett eget liv av en spindel.
Synen har för dimmats och jag ser i sepia ton. 
Och för att blockera ut det jag har inom mig.
Stänger jag av det som är jag.
Lite i taget.

Ärr verkar synas bättre,
Antingen för att de ökar eller för att jag börjar bli blekare.
Förhållanden börjar sakta avta,
Av eget val eller för att jag inte har orken att se?
Något förlorar jag i alla fall,
Hjälplös att få tillbaka det.

Jag tvekar inte längre,
Jag förstår ändå.
Hur svag en människa kan bli,
I sin egna närvaro.
Däremot är jag inte tillräcklig för att erkänna.
Att jag önskar hjälp.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar