Osäkerhet,
Meninglöst,
Förödelse,
Ensamhet.
Allt jag en gång har gått igenom,
Är för de simpla orden.
Någon annan har placerat inom mitt huvud.
Och långsamt förgörs det lilla vettet jag har kvar.
Som om världen börjar bli galen.
Men egentligen är det nog bara jag..
Strävan,
Förakt,
Desperation,
Försöket.
Men som så många gånger om,
Så känns det inte som jag kan,
Jag får inte ge upp nu.
När allt kommer till det sista stråt,
Står jag rakryggad,
Även om jag är rädd..
Så småningom,
Kommer min kropp ge upp.
För allt jag kämpar för,
Men vad mer kan jag göra?
Än att falla i glömska,
I dessa oroliga tider.
Och felaktiga svar.
Jag skulle vilja gråta av fruktan,
Men jag vet knappt längre.
Vem jag är,
Eller vad jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar