MONORAL – kiri
Tiden går, fast sakta.
Näst intill stopp,
Står ledlösa kroppar.
Och en tanke,
Om närhet.
Springer runt i cirklar,
Med funderingar som inte löser sig.
Uppträngd i ett hörn, där ingen ser.
Kroppen fryser,
Medan själen tar fyr.
Du lägger samman,
Ett sådant splittrat slut,
Och även du,
Fyller den plats,
Som jag en gång hade.
Glädjetårar,
Förfallodag.
Och en outhärdlig,
Men lättat,
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar