Jag måste få skriva en sista gång, ge ett försöka att forma ord och meningar.
För det första, Hej. Det var länge sedan vi sist sågs, men jag vet att du minns mig.
Till höst faller min tid här på 22 år, och tiden går snabbare än vad vi kan förstå.
Intresserad inom musik och bild, tidsfördriv genom spel och film. Fantasin sätter mina gränser.
Jag självgående, rätt melankolisk människa. Jag lider av depression och det vägrar gå över.
Folk ser mig som hängiven och trevlig person. Att de älskar min vänliga sida.
Jag ser mig som ett monster. Fast på fel sida av spegelglaset.
Försöker le och vara lycklig så gott det går, för eran skull.
Jag har aldrig varit duktig på teater förut.
Idag tar jag mig igenom det vardagliga. Arbeta på som vanligt.
Få livet att se ljust ut, att göra det bästa av varje dag.
Ibland lyckas jag. Oftast inte dock.
För det lilla kreaturet, monster av olycka sitter stolt på min axel.
Tränger ner mig mot marken och kväver mig så fort den får chansen.
Den ger mig minnen av bättre tider, bara för att kunna bränna upp minnena.
För att få mig att minnas, Du har inget kvar längre.
Det finns få människor som än ser mig, Som ser att jag kanske inte är så lycklig som jag säger.
Jag håller de kärt. Så gott det går. För många har jag mist och många lär jag aldrig se igen.
Kärlek gör ont. Kärlek är hopplöst. För tillslut så bleknar den bort.
Och du står ensam kvar.
Och jag lovar, jag gör mitt bästa för er, för dig!
Jag vill så gärna vara stark.
Jag vill överleva!
Men jag ser inte hur det ska gå till.
Bara att skriva om hur jag mår, hur det känns börjar bli ett helvete.
Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
För vem är jag nu egentligen? Jag är känslokall. Jag är bortom reparation.
Jag tror inte jag vill lösa det den här gången. För tillslut kommer jag tillbaka ändå.
Om du skulle läsa det här, hoppas jag du glömmer det, Och inte ser tillbaka.
För det är ändå ett slags farväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar